Många vill nog göra skillnaden på svenska musiker och svenska konstnärer, det vill inte jag göra. Detta eftersom jag anser att svenska musiker ÄR svenska konstnärer. Musik är en konstform som endast ett fåtal kan göra riktigt väl (likt att skapa levnadsfulla tavlor), se bara på musiker som Ted Gärdestad, trots att han har varit död i över 20 år, är han fortfarande en del av den svenska folksjälen. ”Jag vill ha en egen måne” får nog många att bli tårögda över hur fin den är. Ted Gärdestads musik kommer likt Terrakottaarmén i Kina aldrig att dö eller bli något vi inte uppskattar. Det samma gäller musiker som Cornelius Vreeswijk, vars låtskatt kommer leva kvar så länge barn föds i detta land. Vilket barn älskar inte att sitta och sjunga ”Brev från Kolonien”, och gapskratta när de kommer till stycket om alla sängar och att sonen vill att hans morsa skickar mera pengar? Andra musiker som har förgyllt de svenska ljudvågorna de senaste 30-40 åren är Per Gessle med Gyllene Tider, Roxette och sin egen solokarriär. Vem kan glömma ”Sommartider” eller ”Jag går och fiskar”, de är nästan klassiska sommarlåtar?

Den sista musikern som nämns i denna text är Björn Rosenström, som har gjort karriär på att skriva och sjunga humoristiska låtar med stundtals vuxet innehåll. Ta bara ”Ragnar”, som handlar om en man som minst sagt har ett ovanligt problem i den nedre regionen. En annan känd Rosenström låt som framförallt nära vänner gillar att sjunga till varandra är ”Värdelös”. Där Rosenström sjunger om dröm han hade och i drömmen sa hans familjemedlemmar, Glöm inte bort att du är värdelös och illa omtyckt för den du är.

Måhända något av en hemsk sångtext då ingen bör bli kallad värdelös, men det går inte att undkomma att det är en på snudd briljant skriven text om verkliga problem, i komisk tappning.

Detta är bara några av anledningarna som jag kallar svenska musiker för riktiga svenska konstnärer.